sockeeer.blogg.se

Klockan är 03:20 natten till måndag, och jag kan inte sova. Jag brukar vanligtvis inte ha svårt att sova på nätterna. Men ibland (nu mer än förr) dyker de upp -  de sömnlösa nätterna! Sista natten i Italien till exempel sov jag noll timmar, noll minuter och noll sekunder. Det är bland det värsta som finns. Och som alltid när det händer så kommer min rädsla för döden krypandes, som ett brev på posten.

 

Andra människor (och jag själv för den delen) har sedan jag var liten alltid skojat om min så kallade "hypokondri". Att jag alltid var sjuk på ett eller annat sätt. Det var alltid jobbigt och höra, men lättade också upp stämningen lite hos mig själv med tanke på att jag faktiskt väldigt ofta var sjuk, och fortfarande är med ojämna mellanrum. En dag började jag gå till en psykolog. Detta är inget jag hymlar med då jag tycker att alla människor borde gå och träffa en psykolog. Det kan göra stor skillnad i livet, det vill jag lova. Jag träffade i alla fall den här psykologen på grund av många anledningar, men framförallt för min monstruösa rädsla för döden. För att göra en lång historia kort så började jag berätta om min stora rädsla och hur den fungerar. Hur jag mitt i natten kan vakna av värk i magen eller i huvudet och i panik ta upp telefonen och googla ord som "magcancer" och "hjärntumör". Att jag i flera dagar kunde må psykiskt dåligt över det faktum att jag nu visste till 100%  att jag gick mot en säker död inom kort. Det låter både lite komiskt och idiotiskt, det tycker till och med jag själv. Men också fruktansvärt att gå och tro att man ska dö stup i kvarten. Eller ännu värre, hemska tanke, att mamma eller pappa skulle dö. Det gick inte riktigt att bära på utan att må väldigt, väldigt dåligt. Och kanske det värsta av allt, man glömmer liksom bort att leva sitt liv när man är så rädd för att det kan ta slut när som helst. Det är sorgligt.

 

Efter att ha suttit och berättat det här för psykologen talade hon om för mig att jag inte alls är hypokondrisk, utan att jag lider utav dödsångest. Att det tydligen är två helt skilda saker. Att hypokondri är ett tillstånd då man absolut inte vill inse att det sitter i skallen och vill därför inte heller ta emot hjälp, medans att dödsångest är precis tvärtom. Man vill ha hjälp, men ungefär som med fobier så klarar man det inte riktigt på egen hand utan behöver oftast hjälp i form av kognitiv beteendeterapi eller liknande! Och det kanske är svårt för er att förstå, att linjen är hårfin eller att det är som att välja mellan pest eller kolera, men för mig kändes det väldigt skönt att höra. Att få sätta ord på och prata om allt det där jobbiga, utan att bli förlöjligad och kallad någonting man vet att man inte är. För tro mig kära vänner, att vara livrädd för döden är någonting jag skulle betala bra med pengar för att få slippa vara.   

 

Jag skriver nog det här inlägget mest för min egen skull, lite som egenterapi. Eftersom att jag just ikväll hade svårt att somna, dödsångesten kom krypandes och jag vart helt enkelt tvungen att gå och sätta mig vid datorn för att få tänka på något annat. Jag känner också att jag på något sätt inte har mage att romantisera mitt liv här i bloggen längre, som jag gjorde så mycket när jag var yngre. Jag vill kunna skriva och berätta om saker i livet som inte alltid innebär 100 kg kärlek, nya kläder och nystarter. För hur mycket jag än älskar, skrattar och lever så har jag många stunder då jag är rädd för döden, dagar då jag blir arg och börjar grina för ingenting samt skriker till min stackars kille att han måste lova att han älskar mig mer än vad han har älskat någon tidigare.

 

Det är inget jag är stolt över, men precis som med dödsångesten så har jag accepterat att det är en del av mig. En midre charmig sida kanske, men helt klart mänsklig. Och därför också mycket lättare att handskas med (och kanske till och med våga be om hjälp när man inte är tillräcklig att handskas med det ensam). Och att det faktiskt är okej att känna/vara sådan... med ojämna mellanrum.