Det var det här med att kasta sig ut och hoppas på det bästa va?!
Jag är inne på min sjunde semestervecka (!) och jag trodde fan aldrig att jag skulle höra mig själv säga detta, men; Jag längtar lite tills jag får komma igång med vardagen igen! Jag är ju den som alltid förespråkar lååång semester till folket, men kanske känns det annorlunda nu för att jag ska ägna mig åt helt nya saker. Ny stad, nytt hem, nytt plugg ja, i princip allt nytt. Förmodligen är det så.
När vi flyttade till USA, Andrea och jag, för ganska exakt två år sedan kände jag också såhär. Fast på ett annat sätt. Då var allt också nytt. Ett helt annat land, ett helt annat språk och en helt annan kultur. Men framförallt, det var tidsbestämt. Det var ett halvår, det visste vi båda två, så vi körde igång med detsamma för att få ut så mycket av det här halvåret vi bara kunde. Och det gjorde vi med bravur.
Men det är skillnad nu. Den här gången är det inte tidsbestämt. Och det är bra, för hur skulle man någonsin kunna bygga upp något som håller om det vore tidsbestämt? Samtidigt är det också väldigt, väldigt läskigt. Fast på ett bra sätt. Och om mitt hjärta säger att det här är helt rätt, då kan ju jag inte göra annat än att hänga på, eller hur?