sockeeer.blogg.se

För er som inte riktigt har hängt med i svängarna på hur allt i mitt liv just nu blev som det blev så tänkte jag berätta det här lite nu. Jag ska försöka fatta mig kort (som för övrigt brukar gå sådär...hehe).

 

Jag och mannen träffades alltså på Filippinerna, två dagar in på 2012. Han är från Jönköping från början, men bor i Linköping sen 5 år tillbaka. Tillsammans med tre andra otroligt mysiga människor från Linköping kom de till samma pyttelilla paradisö som Mikaela och jag befann oss på. Jag kan än idag tänka att vafan är oddsen på att jag ska finna kärleken där liksom, av alla ställen!?

 

Hur som helst så blev vi superpolers allihopa och hängde ihop från dag 1. Jag fick upp ögonen för honom redan första kvällen. Mestadels för att han var så jävla rolig, men också att han verkade otroligt snäll (en egenskap jag kanske inte attraherats av sådär värst tidigare). Vi satt tillsammans allihopa och hade verkligen jätteroligt och delade med oss av våra historier innan vi till slut gick och la oss för natten i våra rum. När klockan var 05:00 väcks jag av att Mikalea säger: "Alex, ***** undrar om du vill kolla soluppgången med honom". Jag var ju helt yrvaken och mitt spontana svar blev därför: "SKÄMTAR DU ELLER"? och jag önskade direkt att jag hade kommit på ett mer trevligt svar för att han inte skulle behövt känna sig dum där utanför. För när jag väl vaknade till började hjärtat dansa waka waka inne i bröstet. Och 10 minuter senare satt vi i alla fall och kollade på den fantastiska soluppgången, han och jag. Vi pratade om livet, skrattade massor och njöt av värmen och varandras sällskap. Och någonstans där blev jag superduperförälskad i den människan. Och känslorna visade sig vara besvarade.

 

De resterande 4 dagarna var, utan att överdriva, helt magiska. Nykära, på en av de vackraste platserna på jorden. Vi bestämde oss för att vi skulle försöka hålla det lite hemligt för de andra. Vilket visade sig ha varit helt i onödan då det hade varit väldigt uppenbart eftersom vi inte gick en meter ifrån varandra, ständigt nuddande, bubblande och log som två tonåringar som sovit med varsin galje i käften. De dagarna var så underbara att jag skulle ge nästan vad som helst för att få återuppleva dem. Efter fem dygn tillsammans hade jag och Mikaela avverkat våra tre veckor och var tvugna att bege oss hemåt. Som ni kanske kan förstå var detta hur sjukt jobbigt då resten av gänget skulle stanna kvar en vecka till. Det var hemskt. Dels att lämna paradiset men också för att jag inte visste riktigt vad det skulle bli av oss. Och vad som väntade hemma sen. Tänk om det bara var en semesterflirt från hans sida trots allt, även om han sa något helt annat. Veckan efter, hemma i Sverige, var jag ett känslomässigt vrak. Jag hade fallit så hårt för den där människan och tanken på att det inte skulle bli något var näst intill outhärdlig.

 

MEN sen kom han hem och från och med den dagen har vi pendlat fram och tillbaka till varandra varje helg. Det har inte vart lätt alla gånger, det kan jag lova er. Det har funnits stunder då vi båda har vart på gränsen till att ge upp på grund av distansen. Att älska någon så innerligt och inte kunna ses när man vill är otroligt frustrerande och det tär vill jag lova. Men när vi är med varandra så finns det inget annat alternativ. Det ska bara vara vi.

 

Därför tog jag beslutet i våras att jag skulle flytta till Linköping nu i höst. Han har ett väldigt bra jobb där nere och jag hade ledsnat på mitt, så det var faktiskt inget svårt val. Och när jag väl hittade (och kom in!) på en utbildning jag ville gå så föll liksom allt på plats. Jag flyttar alltså in i hans lägenhet, och vi blir sambos. Det sistnämnda har fortfarande inte gått in i min skalle.

 

Hade någon sagt till mig för 8 månader sen att jag skulle träffa mannen i mitt liv på Filippinerna, flytta ihop med honom och flytta till Linköping i höst, då hade jag förmodligen undrat om personen i fråga är dum i huvudet. Men nu kan jag faktiskt inte riktigt tänka mig något annat. Kanske blir det det bästa som har hänt mig, kanske inte... det återstår att se. Men jag tror på det här. Och det hoppas jag ni också gör! Och även om ni inte gör det så hoppas jag att ni är glada för min skull. För jag älskar honom och han älskar mig.

 

Svårare än så är det faktiskt inte...