nu är det dags!
Nu kommer nog det första seriösa inlägget... ja, någonsin. Men det känns som att det är en sån tid nu i mitt och mina medmänniskors liv.
Jag är så jävla less på't. Less på att gråta, less på att vara irriterad. Vad är grejen med att någonting aldrig kan få funka till 100 % med det motsatta könet? Vi vrider, vi vänder ut & in på oss själva för att vi har en vision om att det vi gång på gång mått så dåligt över kommer att bli bra. Newsflash; det blir det a l d r i g. Jag vet med all säkerhet att varenda tjejkompis jag har, oavsett hur när vänner vi är, så har alla någon gång fått sitt hjärta krossat, på ett eller annat sätt. Varför är det så? Och ännu värre; varför dras vi alltid tillbaka in på spåret som gång på gång fått oss att må dåligt?
Som ett exempel ur verkligheten på att aldrig bara kunna se till sitt eget bästa: Det kommer den gulligaste och snällaste killen någonsin och han är genuint genomgod och superintresserad över hur JAG mår, och vill bara se till att JAG får det bästa av allting. Men redan där börjar det vända sig i magen på mig.. han är FÖR snäll. Redan där, en mes. Jag vill inte ha en snäll kille, jag vill ha en kille som tar mig med storm, som är häftig och spännande. MEN som efter en minut får mig lik förbannat att grina som ett litet barn i alla fall. VART FINNS LOGIKEN I DETTA? Ingenstans.
Vad gällande egna erfarenheter så är det här mitt största råd: Det är stor jävla skillnad på attraktion och välmående. Det kan och ska framförallt inte bara handla om det sexuella, då är ju någonting inte helt rätt. Man ska inte nöja sig med det, för det är en sådan liten del i helheten. Att faktiskt bli omtyckt för den man är, och få det visat för sig också.
Vi tycker om uppmärksamheten vi får, det är en självklarhet. Men om uppmärksamheten övergår till ren besatthet av att bli älskad och sedd av någon som aldrig gör det, och kanske bara rent utav tar dig för givet - så fuck it. Det är inte värt det. Fokusera på något annat. Det finns så mycket mer att leva för här i världen, så mycket att se fram emot. Vi är allihopa för unga för att vara fast i kassa förhållanden, för unga för att må piss & helvete varje dag.
Mina vänner betyder allt för mig och är grunden till att jag är den jag är idag. Och jag kan knappt räkna på två händer gångerna som dom har fått lyfta mig från botten och plocka upp spillrorna av det som blev över. Men de vet att jag alltid finns där och skulle göra samma sak för dem, oavsett vad. Glöm inte bort att det alltid finns folk som bryr sig om just dig. Och kommer hjälpa dig ur vad du än är fast i.
Så kan vi inte bara lova oss själva att vi gör någonting åt problemen, att vi aldrig någonsin mer ska tillåta oss själva att kravla nere på botten. Vi förtjänar bättre än så. För i slutändan så handlar det bara om dig själv, och INGEN annan!
♥
Jag är så jävla less på't. Less på att gråta, less på att vara irriterad. Vad är grejen med att någonting aldrig kan få funka till 100 % med det motsatta könet? Vi vrider, vi vänder ut & in på oss själva för att vi har en vision om att det vi gång på gång mått så dåligt över kommer att bli bra. Newsflash; det blir det a l d r i g. Jag vet med all säkerhet att varenda tjejkompis jag har, oavsett hur när vänner vi är, så har alla någon gång fått sitt hjärta krossat, på ett eller annat sätt. Varför är det så? Och ännu värre; varför dras vi alltid tillbaka in på spåret som gång på gång fått oss att må dåligt?
Som ett exempel ur verkligheten på att aldrig bara kunna se till sitt eget bästa: Det kommer den gulligaste och snällaste killen någonsin och han är genuint genomgod och superintresserad över hur JAG mår, och vill bara se till att JAG får det bästa av allting. Men redan där börjar det vända sig i magen på mig.. han är FÖR snäll. Redan där, en mes. Jag vill inte ha en snäll kille, jag vill ha en kille som tar mig med storm, som är häftig och spännande. MEN som efter en minut får mig lik förbannat att grina som ett litet barn i alla fall. VART FINNS LOGIKEN I DETTA? Ingenstans.
Vad gällande egna erfarenheter så är det här mitt största råd: Det är stor jävla skillnad på attraktion och välmående. Det kan och ska framförallt inte bara handla om det sexuella, då är ju någonting inte helt rätt. Man ska inte nöja sig med det, för det är en sådan liten del i helheten. Att faktiskt bli omtyckt för den man är, och få det visat för sig också.
Vi tycker om uppmärksamheten vi får, det är en självklarhet. Men om uppmärksamheten övergår till ren besatthet av att bli älskad och sedd av någon som aldrig gör det, och kanske bara rent utav tar dig för givet - så fuck it. Det är inte värt det. Fokusera på något annat. Det finns så mycket mer att leva för här i världen, så mycket att se fram emot. Vi är allihopa för unga för att vara fast i kassa förhållanden, för unga för att må piss & helvete varje dag.
Mina vänner betyder allt för mig och är grunden till att jag är den jag är idag. Och jag kan knappt räkna på två händer gångerna som dom har fått lyfta mig från botten och plocka upp spillrorna av det som blev över. Men de vet att jag alltid finns där och skulle göra samma sak för dem, oavsett vad. Glöm inte bort att det alltid finns folk som bryr sig om just dig. Och kommer hjälpa dig ur vad du än är fast i.
Så kan vi inte bara lova oss själva att vi gör någonting åt problemen, att vi aldrig någonsin mer ska tillåta oss själva att kravla nere på botten. Vi förtjänar bättre än så. För i slutändan så handlar det bara om dig själv, och INGEN annan!
♥
Så jävla jävla jävla bra skrivet. Jag sitter fast i ett sånt där hål just nu och dina ord träffade så sjukt rätt!
Och ta fanemig inte bort det här inlägget nu för det vill jag kunna gå tillbaka till och läsa om igen!